Finns också att nå:

Kontakta mig gärna här, eller via:








Tidigare månader:
Ämnesområden
open


Warning: printf(): Too few arguments in /home/mictur/public_html/revenue/wp-content/themes/guardian-premium/tag.php on line 6

Home / Posts tagged "Brit Stakston"

Ny dag, nya utmaningar

God morgon Almedalen var det ja! Sitter och jobbar lite hemifrån samtidigt som jag tittar på #gma11 (God morgon almedalen). Första dagen på Folkbildningsveckan blev galet trevlig, men det var en dag “i bubblan” för egen del då det man gjorde och de man träffade var alla i princip från den sociala media klick som jag följer. Som alltid när man träffar folk som man lärt känna via närvaron på webben blir det väldigt socialt på det sätt att vi “känner” varandra sen innan men ändock måste presentera oss. På webben syns bara exakt det vi vi berätta i varje givet läge och “face to face” finns ju ett behov av att skrapa lite mer på ytan.

Dagen inleddes på H12 i hästbacken, fortsatte med bloggmingel (arrangerat av Almega) på Södra Murgatan. En mycket trevlig tillställning där man fick förmånen att få en person/ansikte till respektive “handle” man följer. Posten skulle kunna fyllas med “name dropping” men det hoppar vi över just nu, det får sparas till en eventuell sammanfattning av veckan.

Precis nu så visades intervjun med mig på live webb-tv sändningen som jag nämnde igår, vill du se den så finner du den nedan.

 

 

Är inte så bekväm med att se eller höra mig själv inspelad, men inte kan man säga nej till @britstakston.

Privata åsikter i Sociala Media från anställda, hur hanteras det?

Ju mer utbrett användandet av sociala medier blir i samhället, både privat såväl som i kommersiella syften, så ställs vi inför nya problem och dilemman. Ett av dessa är bloggande, twittrande, Facebookande i egenskap av privatperson men med ämnen som berör personens anställning, sociala ställning, förtroendeuppdrag eller annan tredje part.

Vi människor har i alla tider haft åsikter, och på olika sätt ventilerat dessa. Tidigare var det ju dock så att som privatperson hade man sitt sociala, analoga, nätverk som fick fungera som ventil för merparten av individens åsikter. De mer ”extrema” kunde gå så långt att de dristade sig till en insändare till pressen, lokalt eller nationellt, och hoppades på att få den införd. På sätt och vis så nådde ens åsikt precis lika långt som umgänget var stort, eller med lite tur och lite större insats kunde man få synas på en lite större scen! Så är det ju dock inte längre.

Med dagens teknik och nya mediala plattform Internet så kan alla som på något sätt koppla upp sig nå helt nya mottagare med sina åsikter. Det har ju sina för och nackdelar för individer, företag, organisationer och offentliga verksamheter.

Se bara på vilken storm (i ett vattenglas?) som drogs igång när den socialdemokratiske politikern Åsa Ögren skrev följande på sin ”status update” på Facebook:

”Käre Gud, i år tog du ifrån mig min favoskådis Patrick Swayze. Du tog ifrån mig min favorithårdrockare Dio. Du tog ifrån mig min favosångare Michael Jackson. Så nu vill jag bara att Du ska veta att min favoritpolitiker är Fredrik Reinfeldt… AMEN!”

Oavsett lämpligheten i detta så hade samma kommentar ”innan Internet” enbart nått ut till hennes närmaste krets och inte som nu vara tillgänglig för alla som tittar på hennes Facebookprofil. Det stoppar inte heller där utan minst en person tyckte detta var roligt nog eller illa nog för att ta ”screenshots” av detta och informera riksmedia. Så nu har det som från början var en (olämplig) kommentar för hennes Facebookvänner gått och blivit ett ok över det socialdemokratiska partiet under mediarubriker i stil med: S-politiker önskar livet ur Reinfeldt!

Ett annat exempel är polisen i Skåne som började blogga anonymt om sitt jobb och sedermera fick sparken för en månad sedan. Han tog ju dock saker och ting till en helt annan nivå än Åsa ovan, han beskrev en bild av en polisvardag som jag verkligen inte hoppas stämmer. Det skulle kanske i och för sig förklara en del av de polisiära problem man har nere i Malmö på senare tid, men som sagt hoppas han diktade och inte beskrev en verklig bild av hans arbete. Polismannen hävdar ju nu att allt var uppdiktat och med fackets hjälp tar han strid mot sin tidigare arbetsgivare.

Huruvida han ska ha jobbet tillbaka eller ej är i denna text oväsentligt, det här handlar om hur hanterar man vad ens anställda/förtroendevalda sprider online via sociala media?

Brit StakstonJMW har också lyft ett snarlikt problem i en blogpost, där man redogör för lokföraren som i egenskap av privatperson Twittrar om incidenter som skett underarbetstid. Läs hela posten då den är väldigt informativ och både väcker och ställer flera relevanta frågor om hur detta har hanterats av SJ och kanske hur det hade kunnat skötas bättre.

Exemplen ovan är ganska talande för hur man i egenskap av privatperson sätter en uppdragsgivare (och sig själv) på pottkanten. En skillnad mellan de tre exemplen är att Åsa Ögren inte kommenterade något som hänt i hennes partiarbete, men konsekvenser blev det i alla fall för organisationen hon företräder. Vidare saknas något exempel från en ren kommersiell verksamhet och jag har inte hittat någon från besöksnäringen [tipsa gärna om ni vet någon].

Om vi tar detta över i besöksnäringen då; Husfrun bloggar om hur äckligt det var att städa upp efter gäst X, eller servitrisen som konstant blir tafsad på av gäster och chef, eller varför inte receptionisten som twittrar om hur komiskt det var när affärsman Z fick sin betalning nekad på kreditkort efter kreditkort; hur hanterar vi detta som organisation?

Första frågan är såklart vad säger anställningsavtalet om konfidentiella uppgifter? Får den anställde enligt avtal kommunicera om sitt arbete på dessa premisser? Den andra funderingen blir om arbetsplatsen har en sociala media policy/strategi som omfattar personalens åsikter och aktivitet online gällande sitt jobb och sin arbetsgivare. Om hela eller delar av detta finns och är kommunicerad till personalen har man ju ganska klart för sig hur man kan/får agera som arbetsgivare. Frågan om hur det ska skötas är dock den svåra och bör nog vara situationsanpassad från fall till fall.

Har man som arbetsgivare ingen policy för denna hantering bör man omgående ta fram en, sociala media är här för att stanna och vi är alla tänkande människor med åsikter som ibland kanske inte ska annonseras till hela världen online. Ta upp ämnet i era ledningsgrupper och ta en dialog med era anställda om hur de ser på saken. En policy som bygger på samförstånd är troligare att fungera och efterlevas än om den ”bara” är en produkt av ledning som medarbetarna blir tillsagda att följa, får de dock säga sin mening skapas delaktighet och förhoppningsvis enighet.

Har ni några bra exempel på när hanteringen av sociala media verkligen fungerar, alternativt skrämmande exempel på när det går snett? Dela med er är ni snälla!

Littoringate, Galna Norrmän, Kapitalförstörelse – Ja! Det händer i Almedalen…

Vilken vecka det blev till slut, senaste 5 månaderna har jag via jobbet på ett eller annat sätt haft att göra med Almedalsveckan, eller Politikerveckan som vissa envisas att kalla den. [Man måste fråga sig om det är detta är för att veckan ska kunna bli ambulerande?]

Personligen vill jag aldrig kalla denna hektiska, underbara, annorlunda vecka för något annat än Almedalsveckan – detta av två skäl; Dels bor jag på Gotland och skulle från ett besöksnäringsperspektiv avsky att se oss tappa evenemanget till en annan ort, men också för att Almedalsveckan är allt annat än politik för mig.

Jag har hunnit med betydligt mer saker, träffat fler sköna människor, sprungit på fler seminarier, lyssnat på smartare individer än jag vågade hoppas på inför veckan, men samtidigt har jag missat så mycket. Detta är nog en känsla som hade funnits även om jag spenderat dubbelt så mycket tid i vimlet.

Än känns det lite väl tidigt att summera alla intryck, det är helt enkelt för många impulser som triggats under en väldigt begränsad tid. Eller som jag Tweetade på min promenad hem genom natten efter TEDxAlmedalen:

Ovan nämnda energi hoppas jag kommer bära mig framåt för en lång tid.

I brist på en mer utförlig summering så delar jag, precis som så många andra, ut lite nomineringar från ”min” vecka #almedalen:

Mest imponerande: Brit Stakston och Jocke Jardenberg. Sågs överallt, dygnet runt i alla medier.
Minst imponerande: Telia [#fail] klassisk ”hit and miss” av företaget som inte gjort många saker rätt på väldigt länge.
I var man/kvinnas hand: iPhone, skulle marknadsandelar baseras på denna vecka borde Android m.fl överväga att lämna branshen.
Dummaste tilltag: Kapitalförstöring a’la Feminist. Av flöden, insändare och gammelmedia att döma plockades inga ”brownie points” hos allmänheten.
Mest energisk: Petter Stordalen, att Norges bästa jordgubbsplockare kunde tala visste jag sedan tidigare, men till och med vår egen Pigge Werkelin kändes ställd och timid efter norrbaggens urladdning i Landshövdingens trädgård. Energi, Mod, Begeistring.
Mest media per krona: Pyroman-Gudrun! Ett osmakligt tilltag i mångas ögon, men ingen kan ju förneka att hon i sann Bert Karlsson-anda fick synas i media i en omfattning långt över investeringens värde.
Bästa evenemang/seminarie: TEDxAlmedalen. För att travestera Percy Tårar: ”Kära Elsa, jag har precis provat TEDx, vilken DJÄVLA RESA!
Bästa media: #sma – Sociala Media Akuten, Gerilla TV med @jocke och @britstakston i huvudrollerna. Nytt, fräscht, annorlunda – längtar redan till nästa års sändningar. För det blir väl en uppföljning? Redan nu ryktas det om att samma gäng funderar på en Gerilla-Valvaka.
Sämsta logistik: Matmöjligheterna kring lunchtid, kändes ibland stört omöjligt att få sig något till livs mellan möten och seminarier. Kanske inte bristande logistik utan en följd av veckans enorma popularitet.
Veckans ”Turn-off”: Faktumet att det är 51 veckor kvar till nästa gång.
Veckans ”Back-drop”: Visby. Få platser i världen som kan hantera ett evenemang som detta och ändå slå en knytnäve i besökarens solarplexus med hur vackert det är överallt.

I rubriken nämner jag “Littoringate” men det återkommer inte förrän nu. Helt enkelt på grund av att jag inte vet vad jag ska tycka eller tänka baserat på vad vi “vet”. Det enda jag frågar mig just nu är om man inte ska anses “oskyldig till motsatsen bevisats”.

Mer Almedalstankar följer säkerligen!