Har precis återvänt från kvällens runda och är ”slut som artist”. Sedan jag körde ett benpass, modell tyngre (med min egen skala i alla fall), i söndags på gymmet har jag haft skönt stickande värk i låren. Ni vet den nivån av träningsvärk som man kan leva med, som stör lite men mest ger en känsla av välbefinnande baserat på vetskapen att man gjort något bra.
Nu efter denna promenad värker benen på ett helt annat sätt då jag på grund av halkan fått spänna mig en hel del för att försöka hålla tempot uppe. Alltså har jag tvingat en massa små muskelgrupper som inte brukar ha så mycket att göra att arbeta på högtryck. Nu betalar jag priset!
Får ta paus i skrivandet lite, telefonen pockar på uppmärksamhet…
Tillbaka, men nu är det tisdagmorgon. Pallade inte att sätta mig vid datorn efter jag pratat klart utan softade kort i soffan innan jag stöp i säng. Nu är träningsvärken än värre än den var igår kväll, så illa att när jag vaknade och skulle åka till gymmet var det bara att stryka den planen och lägga sig nån timme till. Kunde inte gå normalt och jag hade nog fått rullatormaffian på gården att framstå som spänstiga om jag visat mig bland folk. Efter lite bonusvila och lite kaffe så sitter jag nu här och känner att smärtan nog ska släppa vart efter under dagen. Däremot har jag lite ”ågren” över det missade passet så jag har bokat in mig på mitt livs första TRX-pass i morgon som ”straff”. Kan bli spännande.
Nåja, för att inte rubba hela dagsrytmen är det dags att pallra sig till kontoret!
“He who is not courageous enough to take risks will accomplish nothing in life.”
Muhammad Ali
