Finns också att nå:

Kontakta mig gärna här, eller via:








Tidigare månader:
Ämnesområden
open

Privata åsikter i Sociala Media från anställda, hur hanteras det?

Home / Privata åsikter i Sociala Media från anställda, hur hanteras det?

Ju mer utbrett användandet av sociala medier blir i samhället, både privat såväl som i kommersiella syften, så ställs vi inför nya problem och dilemman. Ett av dessa är bloggande, twittrande, Facebookande i egenskap av privatperson men med ämnen som berör personens anställning, sociala ställning, förtroendeuppdrag eller annan tredje part.

Vi människor har i alla tider haft åsikter, och på olika sätt ventilerat dessa. Tidigare var det ju dock så att som privatperson hade man sitt sociala, analoga, nätverk som fick fungera som ventil för merparten av individens åsikter. De mer ”extrema” kunde gå så långt att de dristade sig till en insändare till pressen, lokalt eller nationellt, och hoppades på att få den införd. På sätt och vis så nådde ens åsikt precis lika långt som umgänget var stort, eller med lite tur och lite större insats kunde man få synas på en lite större scen! Så är det ju dock inte längre.

Med dagens teknik och nya mediala plattform Internet så kan alla som på något sätt koppla upp sig nå helt nya mottagare med sina åsikter. Det har ju sina för och nackdelar för individer, företag, organisationer och offentliga verksamheter.

Se bara på vilken storm (i ett vattenglas?) som drogs igång när den socialdemokratiske politikern Åsa Ögren skrev följande på sin ”status update” på Facebook:

”Käre Gud, i år tog du ifrån mig min favoskådis Patrick Swayze. Du tog ifrån mig min favorithårdrockare Dio. Du tog ifrån mig min favosångare Michael Jackson. Så nu vill jag bara att Du ska veta att min favoritpolitiker är Fredrik Reinfeldt… AMEN!”

Oavsett lämpligheten i detta så hade samma kommentar ”innan Internet” enbart nått ut till hennes närmaste krets och inte som nu vara tillgänglig för alla som tittar på hennes Facebookprofil. Det stoppar inte heller där utan minst en person tyckte detta var roligt nog eller illa nog för att ta ”screenshots” av detta och informera riksmedia. Så nu har det som från början var en (olämplig) kommentar för hennes Facebookvänner gått och blivit ett ok över det socialdemokratiska partiet under mediarubriker i stil med: S-politiker önskar livet ur Reinfeldt!

Ett annat exempel är polisen i Skåne som började blogga anonymt om sitt jobb och sedermera fick sparken för en månad sedan. Han tog ju dock saker och ting till en helt annan nivå än Åsa ovan, han beskrev en bild av en polisvardag som jag verkligen inte hoppas stämmer. Det skulle kanske i och för sig förklara en del av de polisiära problem man har nere i Malmö på senare tid, men som sagt hoppas han diktade och inte beskrev en verklig bild av hans arbete. Polismannen hävdar ju nu att allt var uppdiktat och med fackets hjälp tar han strid mot sin tidigare arbetsgivare.

Huruvida han ska ha jobbet tillbaka eller ej är i denna text oväsentligt, det här handlar om hur hanterar man vad ens anställda/förtroendevalda sprider online via sociala media?

Brit StakstonJMW har också lyft ett snarlikt problem i en blogpost, där man redogör för lokföraren som i egenskap av privatperson Twittrar om incidenter som skett underarbetstid. Läs hela posten då den är väldigt informativ och både väcker och ställer flera relevanta frågor om hur detta har hanterats av SJ och kanske hur det hade kunnat skötas bättre.

Exemplen ovan är ganska talande för hur man i egenskap av privatperson sätter en uppdragsgivare (och sig själv) på pottkanten. En skillnad mellan de tre exemplen är att Åsa Ögren inte kommenterade något som hänt i hennes partiarbete, men konsekvenser blev det i alla fall för organisationen hon företräder. Vidare saknas något exempel från en ren kommersiell verksamhet och jag har inte hittat någon från besöksnäringen [tipsa gärna om ni vet någon].

Om vi tar detta över i besöksnäringen då; Husfrun bloggar om hur äckligt det var att städa upp efter gäst X, eller servitrisen som konstant blir tafsad på av gäster och chef, eller varför inte receptionisten som twittrar om hur komiskt det var när affärsman Z fick sin betalning nekad på kreditkort efter kreditkort; hur hanterar vi detta som organisation?

Första frågan är såklart vad säger anställningsavtalet om konfidentiella uppgifter? Får den anställde enligt avtal kommunicera om sitt arbete på dessa premisser? Den andra funderingen blir om arbetsplatsen har en sociala media policy/strategi som omfattar personalens åsikter och aktivitet online gällande sitt jobb och sin arbetsgivare. Om hela eller delar av detta finns och är kommunicerad till personalen har man ju ganska klart för sig hur man kan/får agera som arbetsgivare. Frågan om hur det ska skötas är dock den svåra och bör nog vara situationsanpassad från fall till fall.

Har man som arbetsgivare ingen policy för denna hantering bör man omgående ta fram en, sociala media är här för att stanna och vi är alla tänkande människor med åsikter som ibland kanske inte ska annonseras till hela världen online. Ta upp ämnet i era ledningsgrupper och ta en dialog med era anställda om hur de ser på saken. En policy som bygger på samförstånd är troligare att fungera och efterlevas än om den ”bara” är en produkt av ledning som medarbetarna blir tillsagda att följa, får de dock säga sin mening skapas delaktighet och förhoppningsvis enighet.

Har ni några bra exempel på när hanteringen av sociala media verkligen fungerar, alternativt skrämmande exempel på när det går snett? Dela med er är ni snälla!

Blog Widget by LinkWithin
Share this post: Share this post with the world.
  • TimesURL
  • Gatorpeeps
  • Muti
  • Twitter
  • Posterous
  • Facebook
  • laaik.it